..På män som inte tänker på vad vi kvinnor egentligen utsätts för. Min man förväntar sig att jag ska tvätta, diska, städa, handla och laga mat så den står på bordet när han kommer hem från jobbet. Han förväntar sig att jag ska slänga mig i hans armar så fort han kommer innanför dörren och säga 'Hej älskling!' med ett leende på läpparna. Han förväntar sig att dom hormonförändringar jag går igenom inte ska få tränga fram och jag ska inte visa känslor förutom glädje överhuvudtaget. Han förväntar sig att jag ska tacka honom på mina bara knän för att han jobbar och tjänar ihop pengar åt oss så vi har mat på bordet.
Jag ska berätta att under nio månader ska jag gå upp 20 kilo och efter att bebisen är ute tar det 5 år, FEM ÅR, innan en kvinnokropp har återställt sig helt efter en graviditet. Jag känner mig inte alltid snyggast på jorden när jag väger mer än jag någonsin vägt i hela mitt liv. Jag känner mig inte attraktiv när jag måste tvinga ner arslet i jeansen. Jag varken tvättar, diskar, städar, handlar eller lagar mat med ett leende på läpparna för jag svettas så fort jag rör på mig mer än tio minuter åt gången. Klart som fan jag inte trivs i min kropp varje dag! Jag läcker ur brösten, har finnar i hela fejset, jag är klumpig, osexig och trött. Jag skulle ge hur många miljoner som helst för att slippa vara gravid (läs: just nu, den mesta av tiden är underbar!) och kunna jobba hur länge och hur mycket jag ville och sen komma hem och kunna ställa dom kraven. Jag hatar, verkligen HATAR, att bara gå hemma och vänta på att föda, dag ut och dag in, jag är trött på det. Jag är trött på karlar!