För tillfället sitter jag ensam hemma, P gick iväg och tränade förut och nu är han i Ekholmen och hjälper till lite på ett gym, då kan jag lova att jag sitter och funderar otroligt mycket.

Hela min graviditet har varit superbra (enligt barnmorskan och mig), endast lite klåda och smärta i jumsken. Bebisen har varit pigg och hjärtljuden har varit bra varje gång. Dom fyra ultraljuden vi gjort har varit helt underbara då vi fått se vår lilla skatt ligga där och både gjort tummen upp, kliat sig i huvudet och suga på tummen. Visst att bebisen var lite liten på det tredje men det kunde ju berott på så otroligt många olika saker. Jag var inte så stor när jag föddes så det kanske var därför. På det fjärde ultraljudet så hade bebisen växt mer, mycket mer, nästan dubbelt så mycket som dom hade räknat med. Visst att dom gör mätningarna med hjälp av ett dataprogram men det gjorde dom ju under alla ultraljuden.
Nu växer inte min mage som den ska längre och det känns som om hela jorden går under. Ett f.e.m.t.e ultraljud. Det är inte många par som får gör så många ultraljud under en graviditet så nu har jag börjat undra om vår barnmorska kanske förskönat hur det egentligen ser ut. Det kanske inte alls varit såhär bra, men vad är det då jag, som mamma, bärande på mitt och min sambos barn, gör för fel? Vad kan jag göra annorlunda? Tänk om det är något fel. Jag har aldrig varit så nervös inför ett ultraljud som jag är den här gången och då var jag verkligen supernervös första gången då jag var vit i ansiktet och var rädd att jag gått och blivit skengravid och att det inte skulle komma upp något på skärmen när hon la apparaten mot magen. Den här gången är det värre, mycket värre.