Halvligger i soffan med gråten i halsen och känner mig otroligt sviken. Det finns en människa i världen som kan få ner mitt mående till botten så här fort och denna tog tillfället i akt. Sägs från ett håll att jag överreagerar men jag tycker inte att jag gör det längre. Jag har legat i många timmar i natt och funderat och jag är inte beredd att gå tillbaka ett år i tiden och leva så. Det är det sista jag är. Jag har stått utanför länge och tittat på och börjar sakta se tendenser växa fram och bli allt tydligare. Jag har försökt att få det på samtal men det skrattas bort som att det vore en fis i rymden. Finns inga öron som är intresserade längre och jag vet inte hur länge till jag orkar försöka utan resultat. Det är ju inte vi 'vuxna' längre som är det viktigaste utan det är den lille krabaten jag har i magen som är det. Att vara gravid är ingen 'piece of cake'. Det är så otroligt mycket som händer i en kvinnas kropp, så mycket att det tar cirka fem år för en kvinnokropp att återställa sig efter en graviditet. Jag säger inte att jag genomgår någon extra jobbig graviditet men det är defenitivt inte lätt. Inte lätt men det mest spännande och vackraste jag någonsin kommer få vara med om.