Nu, si sådär, ett par timmar senare så är jag på lite bättre humör. Solen tittar fram, ytterst lite men det är alltid något. Stressen har jag lagt åt sidan och satt ner rumpan i soffan. Jag har kollat på bebis-program, fällt en tår av glädje och förväntan. Hungern finns inte längre för jag har matat både mig och den lille i magen. Jag slog två flugor i en smäll så att säga. Hormonerna finns där och dom kommer finnas där i 6 månader till, men just nu har dom lugnat ner sig. Karln (HAHA) i huset är på jobbet så det är lugnt och skönt här hemma. Att jag försov mig ser jag inte längre som något negativt. Jag hade förmodligen inte fått ut något bra av att gå iväg med ett dåligt humör ändå.

Mätt och belåten sitter jag och funderar på hur allt kommer att sluta och hur sugen jag är på att den lille knodden ska komma ut. Nu när jag har varit med om mitt första ultraljud så blev det ju helt plötsligt 'på riktigt'. Det är inte mycket annat som får plats i mitt huvud nu kan jag lova. Tankarna bara kretsar kring barn. Jag har även fått dille på att jag vill flytta. Jag skulle vilja ha ett lite större ställe. Kanske ett radhus eller ett hus. Jag har i alla fall lovat mig själv att innan jag dö ska jag ha byggt ett hus. Så det så.