I morse var vi på både vårt tredje ultraljud och besök hos barnmorskan. Jag växer som jag ska (4 cm på TVÅ veckor) och allt såg så bra ut som det bara kan bli, tills vi kom in på ultraljudet. Detta låter jättehemskt och så är inte fallet men det kändes så för mig när hon släppte nyheten. Hon kunde knappt se vad det var för kön på bebisen och det va ju därför vi kom dit och betalade för det först och främst. Navelsträngen låg i vägen och kotten knep med benen. Den låg liksom intryck mot min vänstra sida. Hon trodde sig kunna se vad det var för kön, men vi får se. Bebisen var dock lite liten och det var detta som gjorde mig så orolig. När allt har varit helt otroligt bra, nästan för bra hittills så kom det verkligen som ett slag i magen när det låg på gränsen och hon ville ha ett till ultraljud om två veckor för att se om knodden växer som den ska. Kan ärligt säga att det kändes som om världens skulle gå under och jag var nära till gråt. Hon sa att hon inte var orolig för vår bebis men hon ville ändå kolla upp det. Jag och P hade förberett oss på att detta skulle vara sista gången vi skulle få se vårt mirakel innan förlossningen men så blir inte fallet och det kan jag tycka är skönt. Jag älskar att ligga och se mitt barn på skärmen.