Här kommer min förlossningsberättelse och jag har förhoppningsvis fått med det mesta. Något litet har jag säkerligen glömt mitt i all lycka.
Allt har gått så fort och det är redan tio dagar sedan jag låg på förlossningen och krystade för fulla muggar. Vart är pausknappen?

Allt började den 3 februari på förmiddagen. Jag kände att jag började få lite värkar men med tanke på att jag var inne på den 9e ”extra-dagen” så trodde jag inte att det skulle sätta igång just denna dag. Efter någon timme så blev allt mycket värre och jag fick ringa hem Pierre från jobbet. Vi försökte att ligga i soffan så stor del av dagen som möjligt samtidigt som Pierre fick fixa det sista inför avfärden till förlossningen.

Med allt klart så gick dagen ändå ganska fort och mina värkar blev värre. Vid 18-tiden så var värkarna så smärtsamma och täta att jag började klocka dom med hjälp av en app. Dom höll sig alla med 5-6 minuters mellanrum. Jag visste att det kunde ta SÅ mycket längre tid och att det kommer att göra SÅ mycket ondare så det var bara att bita ihop.
Vi gick och la oss och lyckades inte sova mer än en timme innan det satte igång ordentligt. Nu gjorde det så ont att jag kved varje gång jag fick en värk och nu var det ca minuter mellan värkarna. Pierre låg och strök mig på ryggen för att göra det lite bättre.

02.00 gick jag upp på toa och vipps så kom slemproppen. Jag visste först inte om jag skulle säga något till Pierre då jag själv blev rädd och Pierre som försökt att få oss in till förlossningen tidigare. Jag sa lite försiktigt till honom att proppen gått och jag såg både lycka och rädsla i hans ögon. Han beslutade att vi var tvungna att ringa in till förlossningen för att se vad dom sa när ändå värkarna var så pass täta som dom var.

Taxin kom och en timme senare var vi uppe på förlossningen. Där hände inte så mycket mer än en undersökning och att vi fick välja om vi ville stanna eller åka hem. Då vi visste att det kunde ta ytterligare flera dagar innan någon bebis ville titta ut valde vi att åka hem.
Det skulle vi ju inte ha gjort. Så fort vi kom innanför vår egna dörr så satte värkarna igång på riktigt. Pierre visste inte vad han skulle göra så med hjälp av personal på förlossningen genom telefonen så tappade han upp ett bad som jag sedan sänkte ner min kropp i. Det var det bästa jag gjort. Vilket underbar smärtlindring! Då var klockan 04.00. Jag sa till Pierre att han skulle lägga sig och försöka sova en stund medans jag ändå hade kontroll på smärtan.
Jag låg i badet ända fram till klockan 09.00, 5 timmar och med många byten av vattnet i badet. Nu hjälpte det inte längre. Mamma ringde och när jag hörde hennes röst genom luren men visste att hon var 25 mil bort brast det. Nu grät jag av både smärta och saknad men när Pierre sa att vi var tvungna att åka in igen ville jag inte. Jag ville inte för att jag var rädd att bli hemskickad även fast värkarna kom allt tätare, nu med 2-3 minuters mellanrum. När nästa värk kom så ringde han och vi skulle in igen.

09.55 blev vi inskrivna och jag fick lustgas direkt då smärtan inte gick att kontrollera. Jag hade inte öppnat mig mer än 3 cm och jag var jättebeviken över detta då jag hade velat stanna hemma mycket längre. Vi fick en underbar barnmorska som beslutade tillsammans med mig att ryggbedövning skulle sättas så snart som möjligt då jag inte sovit på över ett dygn och hade så smärtsamma värkar som jag faktiskt hade.

11.23 sattes ryggbedövningen och under tiden sög jag lustgas som en galning! Jag var så rädd att det skulle göra ont. Helt plötsligt börjar det pipa och det var narkosläkarens sökare som sa till. Han behövde inte gå ifrån men jag som då var full av lustgas trodde att han mådde dåligt så jag frågade om allt var bra med ”han där bak”. Jag förstod inte varför alla började skratta men efter några andetag med frisk luft förstod jag hur roligt det måste ha låtit.
Så fort ryggbedövningen börjat värka så tog dom hål på mina hinnor och vattnet gick. Nu skulle förlossningen sätta igång på riktigt.

Under mina värkar händer något med bebisen som inte skulle hända. Hjärtljuden sjunker till en början men skjuter sedan i höjden och går upp alldeles för högt. Jag blir då tillsagt att jag ska byta ställning i sängen och försöker med att ligga på andra sidan då rygg var omöjligt att ligga på.
Det dröjde inte länge innan jag börjar kräkas. Det dropp som jag fick stängdes då av och på grund av bebisen var jag nu tvungen att stå upp. Efter några minuter orkade jag inte längre så jag fick sätta mig på kanten av sängen och luta mig mot en gå-stol. Lutandes mot den så somnade jag i princip sittandes innan jag kräktes igen. Jag orkade inte längre hålla mig upprätt och fick ännu ett dropp, glukos, för att orka.

18.00 var jag öppen 5 cm och jag var så arg över att inget hände.
Jag var nu otroligt trött och jag ville bara att allt skulle bli klart. Jag låg i min obekväma sjukhussäng och skakade så både sängen och jag höll på att gå sönder. Inte konstigt. Jag hade fått hög feber och ett tredje dropp sattes.
Livet i magen tyckte inte alls om vad som hände och nu kopplades en läkare in. Jag får panik och är jätterädd för vad som komma skall. Jag var säker på att det skulle bli dags för kejsarsnitt vilket jag absolut inte ville. Så långt behövde dom inte gå. Läkaren tog ett blodprov på bebisens huvud och allt såg enligt provet bra ut. Pierre som sett hur dom tog provet tyckte att jag också skulle veta vad dom ”stoppade upp i mig”. Jag tyckte det lät hemskt men han försäkrade mig om att dom inte skulle göra det igen.
Jo, två gånger till gjorde dom detta blodprovet med instrumenten. Jag blev jätterädd nästa gång dom kom in och sa att dom var tvungna att ta ännu ett prov på bebisen. Både jag och Pierre var livrädda att det skulle vara något fel med vårt mirakel men vi hade tur.
20.20 var jag öppen 10 cm och nu ville jag att dom skulle stänga igen mig. Jag var verkligen inte redo att krysta nu!

Efter mycket om och men var det dags att var det dags. Vare sig jag var redo eller inte. Under ca en timme försökte jag med att få ut den lilla bebisen. Det kändes inte som om det hände något alls så jag blev lite irriterad då barnmorskan sa att jag var jätteduktig.
Droppmaskinen slutade att fungera och pep under den långa timmen. Samtidigt som jag skulle krysta så satt en annan barnmorska och skulle sätta nål i min arm för att jag skulle få dropp. Allt ont på en och samma gång.
21.53, den 4 februari fick jag äntligen upp min lilla dotter på bröstet. Jag grät av lycka. 3430 gram, 51 cm lång och SÅ vacker var hon.